Du har ett val

Det är lätt att inbilla sig att man har en massa måsten; det är något vi varje dag tänker på att vi har. Men i själva verket har vi bara två måsten. Vi måste välja och vi måste dö. Allt annat är val vi gör. Och alla val har konsekvenser.

Vi måste inte äta. Men om vi inte gör det får det konsekvensen att vi blir hungriga, och i mitt fall även på dåligt humör..

Vi måste inte stiga upp när klockan ringer och gå till jobb, men konsekvensen av att stanna i sängen kan ju innebära att vi inte längre har något jobb att gå till...

Och tänker man såhär, att allt är mina val, att det ligger i mina händer kan livet te sig lite gladare för en stund.

Men insikten om att det är jag som själv sitter på makten till mitt liv kan oxå vara skrämmande, sett ur ett större perspektiv än om jag ska strunta i att stiga upp.

För om jag inte trivs med mitt liv, och om det är jag som har makten att förändra det, så kan jag ju inte skylla på nån annan heller om jag väljer att inte göra något åt det! Då är det ju mitt eget jävla fel om jag är missnöjd... 

Det här med val är inte lätt. Jag tänker alltid så många steg framåt; om jag gör såhär nu, hur blir det då sen..? Osv... Riskanalysernas okrönta gudinna, det är jag.. 

Och det tuffaste och svåraste valet man kan göra är det som i den närmaste framtiden kommer att göra galet ont och kanske även drabba andra, men på sikt ge lycka till alla inblandade. De val som idag kommer att framkalla tårar och smärta men som du ändå vet är det som kommer att vara det bästa. Den typ av val som låter hjärtat strida mot förnuftet. Som får ditt hjärta att snörpa ihop sig och andningen att bli ansträngd, men som efter några djupa andetag får dig att le, för du kan visualisera målet och du vet att det är rätt. 

Ditt liv. Dina val. Din makt. 

Mitt liv. Mina val. Min makt.

Jag väljer att ta kontrollen över mitt liv. 

It's all about love.

Godtrogen

Jag har tidigare fått höra av en som då stod mig nära, att jag är naiv. Jag har på senare tid fått typ samma utlåtande av en annan person, som dock valde ordet godtrogen.

Det stämmer, dom har båda rätt. Jag har kvar den här barnsliga tron på människan jag möter, att han/hon är god tills motsatsen bevisas. Mitt förnuft säger mig att inte alla vill gott, men mitt naiva hjärta vill tro väl om alla. 

Och den enda som blir lidande av detta är jag. För om jag väljer att lita på en människa så gör jag det till 100% och jag ser ingen anledning till att misstänka att personen skulle svika mig. Att jag litar på dig, är för att du kan lita på mig. Jag är inte misstänksam mot dig, för jag har inte själv nåt att dölja. 

Men alla människor går inte att lita på. Det finns dom som sviker. Och som sviker igen, och igen. Och jag är ju fortfarande den naiva och godtrogna typen som förlåter och tror på bättring. För jag vill ju att människan ska va god. Och ibland sker mirakel, det finns ju exempel på människor som kommit till insikt, arbetat med sig själva och kommit ut som de människor dom förtjänar att vara. Och alla är i mina ögon värda en andra chans, för jag har ju den godtrogna synen i behåll.

Jag behöver starta om mitt system. Jag måste ta mig ur vissa invanda beteenden. Beteenden som jag tvingats in i för "överlevnad" och som jag idag insåg att jag är icke stolt innehavare till. Två människor har idag med långa samtal fått mig både att våga förstå en hel del, och gett mig mycket att fundera över. Jag är djupt tacksam. 

I mitt första samtal idag fick jag ur mig de saker jag insett en tid men inte vågat medge. För det gör för ont, trodde jag. Men jag sitter ju här nu, utan nån större smärta.

Och i mitt andra samtal idag fick jag en hel del till livs som jag inte förväntat mig. Som vänder lite uppochned på allt, men inte på nåt obehagligt sätt. 

Båda samtalen har en gemensam nämnare: tillit. Att när jag lägger min tillit i någons händer ger jag allt av mig. Och det har krossat mitt hjärta mer än en gång. Vissa människor bygger upp en starkare mur när nåt sånt händer, men jag köper nog mitt material på ByggMax då, för den står inte emot ett skit... ;)

Jag fortsätter vara naiv och godtrogen, det är så jag är. 

Allt jag vill är (som jag sa i samtal nummer två idag) att känna mig trygg och älskad. Jag vill våga lita igen, för det är aldrig försent för ett lyckligt slut. 

Det kommer att ordna sig

Trots att jag mår som jag gör, så känner jag en ny, trevligare känsla i kropp och själ.

Det känns som att det kommer att kunna ordna sig. Jag känner hopp. Jag vet att det kommer att bli tufft, jag vet inte ens hur alla 40-2000 steg på vägen kommer att se ut. Men jag känner en nyfunnen styrka och den kommer från mitt hjärta. 

Och det är inte starkt bara pga bra coachning i intervallträning, utan även, eller mest, för att det rymmer så mycket kärlek. Det har blivit krossat men det fortsätter att älska. Mitt hjärta vill inte ge upp och den känslan har börjat fortplanta sig ut i minsta beståndsdel av min kropp. 

Jag skrev igår till en vän, att om man vill något tillräckligt mycket så fixar man det. Och jag vill detta. Jag vet inte hur det ska gå till, men om det finns vilja finns det väg! 

Rädsla

En av mina största rädslor är att bli sviken. Jag har blivit det och har så svårt att tro att jag inte ska bli det igen. Det är så att jag utgår ifrån att jag kommer att bli det, och jag vet att det är fel att tänka så, men det är ett skydd jag sätter upp.

Samtidigt är jag romantiker; vill tro på det fina i alla människor, vill tro att det goda ska segra, att kärleken ska övervinna allt osv... Så ambivalent? Ja, det kan jag nog hålla med om. En ambivalent, rädd romantiker?

Jag vill våga mer, men det är fasen inte lätt.. Så tyvärr backar jag lite istället, drar mig undan och gör ingenting. De steg framåt jag vågar ta slår inte väl ut och jag får vatten på kvarnen om att jag inte är värdig. 

Så därför sitter jag här ensam, kväll efter kväll. Och tänker på vad som kunde blivit, på vad som skulle kunna bli, om jag bara vågat och inte varit så jävla rädd för att bli sviken...

2013

Årets sista dag; dax att se tillbaka och summera de senaste 365 dagarna. I ärlighetens namn är det inget jag vill, för det har inte varit något bra år, men romantiker och positivist (finns det ordet?) som jag är, så tänker jag att dels finns det bra saker som hänt, och dels har allt det dåliga ändå bidragit till min utveckling. Typ.

Jag är kvar på min arbetsplats, det bästa jobb jag kan tänka mig. Mina arbetskamrater har varit ett enormt stöd för mig och det går inte en dag utan skratt.

Jag har min Milton som ger mig sån styrka och glädje. Några av årets bästa dagar var när han fyllde 4 och vi firade hans födelsedag i Göteborg. 

Sommaren bjöd på mycket sol och bad; tror inte att nån kan klaga på vädret! 

Jag har i år tappat kontakten med några vänner, vilket gör ont, men även återknutit bekantskapen med vänner sen förr, plus träffat några helt nya människor som jag håller tätt vid mitt hjärta. 

Det har blivit ett antal goda glas vin; både hos vänner, i Köpenhamn, på restauranger, men flest på min älskade uteplats som fick sig en uppfräschning i slutet av sommaren.

Och så har det varit en hel del träning. Såklart. För gymmet sviker mig aldrig; där är jag trygg och mår bra. 

Men.. Överlag har det varit ett tufft år. Har gråtit mer än vad jag gjort nånsin tidigare gjort. Har varit ett vrak på gränsen till avgrunden, men räddades av min inre styrka, som jag lärt mig är större än vad jag trott.

Jag avslutar året balanserandes på kanten till en stor osäkerhet. Jag har blottat mitt inre för en människa och vet inte hur mycket åt helvete det kommer att gå, men jag vet att jag kommer att överleva även det. 

Och jag vet att jag har mina underbara vänner och Milton vid min sida; vilket behövs, för 2014 kommer att bli ett tufft år... 

Så, gott slut och gott nytt år! 

Var är jag?

I ett par veckors tid har jag faktiskt mått ganska bra. Jag fick ett genombrott hos Kvinnojouren för två veckor sen och det var en stor aha-upplevelse för mig. Jag fick hjälp och verktyg till att förstå varför jag tänker och känner som jag gör, och när jag vaknade dagen efter var det första natten utan tårar som passerat sen helvetet startade.

De två gångna veckorna har jag kunnat gömma mig lite från min verklighet, känner jag. Även om den alltid ligger där och knackar mig på axeln har jag kunnat trycka bort den rätt mycket. Jag har fått hjälp att fokusera på bra saker, på mig själv, på Milton och jag har tom trivts i mitt eget sällskap vissa stunder.

Jag har hittat en motivator i mitt liv. Som pushar mig på gymmet och tror på mig och min kapacitet. En motivator som utan att ha känt mig i en livstid, har kommit mig så nära inpå på så kort tid att det både skrämmer mig och får det att bubbla i mig. Som får mig att vilja vara så mycket "Jag" som jag bara kan bli. Som säger till mig att allt kommer att ordna sig. Som ger mig kraft att orka. Som inte kommer tillåta mig att ge upp. Som jag aldrig vill göra besviken.

Idag fick jag ett samtal som ryckte mig tillbaka till min verkliga verklighet. Tårarna har bränt bakom ögonlocken hela dan. Jag har vetat att det skulle komma bakslag, och jag var beredd och jag hanterar det. Jag plockar fram motivatorn inom mig och verktygen jag fått, och försöker inte gömma mig. Jag tar itu med det. Kanske är det bättre imorgon, kanske inte. Men det blir bättre. Och jag ska dit, där det är bättre.

För Mirakel finns; det vet jag nu. Och det är aldrig försent för ett lyckligt slut; inte ens för mig!

Ge inte upp?

En skön men känslosam promenad längs stranden inledde min dag.

Hemma för lunch innan jag ska iväg på samtal, och ser här något som jag inte vet hur jag ska/kan/vill tolka. I en bukett med vackra rosor, där blommorna nu böjt sig för att torka, finns det EN som inte viker sig. Som står stolt och envist upp och verkar vilja säga: Titta på mig! Ge inte upp! Det finns hopp! Jag ger inte upp, ljuset finns där! Det är aldrig för sent för ett lyckligt slut!

Vågar jag tro på rosen? Vågar jag tro på Miraklet ändå...?